Waddap tho. Singellivet är som en helt ny värld måste jag säga, och precis som med alla andra nya ställen man möter antar jag att man måste få undersöka, uppleva osv för att fatta vad det egentligen handlar om, och försöka fatta att det inte är meningen att vissa människor ska vara tillsammans och vissa ska. Vuxenlivet är inte heller något att leka med för den delen, det är som att vardagarna bara flyter ihop och jobb är det enda man hinnner med. Jobba träna sova. Sen kommer helgen och då försöker man göra allt som finns på världskartan att göra. Men singellivet är ju lite av det svåraste jag stött på, heltidsjobb fine, kul med pengar. Men singellivet?! Stort frågetecken bara, hur fan gör man det här ens. Ja, och det va väl det. Inget nytt, lika förvirrad som vanligt i guess. Ha'de

23.30 28 oktober 2013 Varje steg framåt har ändå än så länge varit ett kliv bakåt. Jag vet inte om jag behöver dig eller om det är hjärnan som spegelvänder det. Det ända jag vet är att det gör ont, varje steg. Och med varje steg hälls en sjö av tårar. Om det är smärta, sorg eller kärlek vet jag inte än, jag vet bara att det gör ont. Det sprider sig som canser och klämmer åt vid närver kring mig, den jag är. Och jag vet inte vem jag är längre. Jag vill skratta, jag vill känna saker, tänka positivt och va glad. Men jag tappade det längs med vägen, och nu är allt som bortblåst. Allting känns tungt. Det är som att jag gav mitt hjärta till någon som åt upp det. Vände ut och in på mig. Det ända jag kräver är att den jag är med vill va med mig, inte för att vara snäll utan för att han har en känsla av att han måste. Känslan av tomhet när jag inte är där, känslan av att vara kär. Du är inte där längre. Och jag har sakta börkat ta mig ur den famn jag en gång låg i. Alla negativa ord är dominerande och de positiva är en lögn. Jag behöver en kram från någon som menar det.

 

-Med en stark betoning på sakta-. 

 

Såhär kan man också känna, och känna lite varje dag fram till man tar ett beslut som kommer förändra hela livssituationen till något helt annorlunda och läskigt, men kanske så mycket bättre. Jag förstår inte hur man kan låta sig själv må så dåligt. I'm back hörrni, efter några års svinglande. Lite besviken på alla kompisar som slutat blogga.. Det va lite som en kontakt på distans. Så därför känner jag att det är dags att låta mina fingrar smattra mot tanjentbordet igen, så att ni kan hålla koll på mig iallafall. Jag lever som sagt var. Jag får kramar av folk som menar det och bryter ibland mot mina normer och krav vid frukostbordet genom en macka istället för gröt. Jag älskar bregott, bästa jävla smöret man kan hitta på marknaden. Precis lika mycket som jag fortfarande älskar valar, och är lika sjukt bestämd på att ta mig till Tonga och all dess glory med det. Jag pendlar mellan Brother Ali och Jake Bugg när jag glider omkring i min puderrosa boomberjacka och känner mig mer lik Veronica Maggio. Min snygga granne Oskar har flyttat tillbaka. Och precis som i filmen The falls in our stars, så har jag fått lära mig att det är likabra att ta vara på det man har för man vet aldrig när livet tar vändning.

Bäst av allt, vad jag älskar mest av livet just nu är att jag har slutat gråta. Börjar jobbet om tre timmar gör jag också. Här har ni två utdrag från mitt liv, hoppas det sitter fint så hörs vi en annan dag, förmodligen fylld med skratt, kärlek eller tårar. Ha'de

 

Har legat i soffan två dar i rad nu, hostat och snorat som jag vet inte vad. Har unnat mig med min fina studentpresent också, lite, så... hehe. Fick ju mitt älskade macro 90 mm 2.8, blev så glaaad! Känns som att jag går fyra år tillbaka när det enda man tog kort på var blommor och ögon. Mycket kvar att lära men satan vad roligt objektiv.

Dagen till ära med förlustet busskort fortsätter. Vad gör man en sån här sketen dag när man är frisk och hemma, nästan som fängslad i sitt egna hem. Jag har tagit kort på chips i naturen och tvättmedel. NAJS. Produktplacering. Jag tror iallafall att det är vad jag ska göra till min uppgift som är luddigare än molnen. Tror jag har gjort fel. Lite nöjd med bilderna ändå om man får va det trotts att man gjort fel. Idag är jag på hugget, så det suger ju dick att jag inte kan ta ut min energi i skolan. Karma eller nåt? Jaja hörs

Tappad plånka, kurser jag inte kan styra upp, en vecka kvar till deadline och jag vill bara lägga mig ner och dö. Ta tag i allt när det känns bättre. Hatar mig själv för att jag inte kan ta mig till skolan. Två små veckor kvar och här ligger jag som förlamad och kan inte ta mig någonstans. Fuck life.

Med Atmospheres nya album och en gammal crush följandes på instagram säger jag nu hej. Efter några visningar och kliniskt städande i några dagar har jag stannat upp, kollat mig omkring. Är omvandlad av volanger, sänghimmel, blommor och rosa detaljer. Jossan vart är du, saknar dig. Jag saknar de dagar du rockade snapback och trasiga byxor. Det är helt otroligt vad tiden och relationer påverkar hur man formas och blir. Jag är ju fortfarande jag, men tagit ställning till en fasad jag inte riktigt kan stå för. Boots, fina blusar, tanken av att köpa Odd Molly. What the actually fuck.Kommer ihåg mitt mål i ettan om hur jag skulle jobba mig upp för att nå min crush, få hänga med dom och deras gäng. Tror ni jag lyckades eller? Inte ens svårt. Med ett konstant påfyllande glas och hiphop i högtalarna mådde jag så himla bra. Those times. Från och med idag tackar jag ja till sådanna kvällar igen, hemskt gärna.

Medans jag rullar lite ostabilt letar jag mig tillbaka till Håkans gamla balader, och till några tidigare minnen, motto, liv. Saknaden av en vän eller två skaver lite ibland och man undrar hur något som var så självklart nu kan vara så långt bortom våra räckhåll. Samtidigt som jag fäller några glädjetårar för alla jag har runt omkring mig, fäller några tårar för alla personligheter jag ska behöva lämna, avsluta ett kapitel och göra nutid till minnen. Idag är det en månad minus två dagar jag tar studenten, och inser detta. Sorligt att jag spatserat samma korridorer i närmare tre år, och förstår inte det här förens nu. Pre-gråter inför den här dommedagen samtidigt som jag tänker på mösspåtagningen och karioke tillskottet. Tog ca tio bilder efter mösspåtagnings-lunchen. Resluterade i dålig fokus på det flesta, men endast leende läppar och skrattande ögon. Några av alla fina finner ni här nedan. Those people, så mycket kärlek.

Jaha.. såå.. Jag vart alltså inte blåst.. pinsam tystnad.. Men efter över en veckas väntan och för många obesvarade mail så kände jag mig väldigt blåst.. Tur i oturen kan man väl säga. Fick hem klänningen idag, helt oväntat. Dock inte som jag hade förväntat mig, var annorlunda bilder på tradera iallafall och någon storlek för stor, och med två andra klänningar på ingång måste jag sälja den här tösen. Försökte vara lite händig och ta egna bilder, men sluta bara med "hej kom och hjälp mig". Nedan bilderna från Nelly, ett obs är att blommorna inte alls är sådär fluffliga och fina :( det var mer en blomma här och en blomma där, inte så täta och fina. Men jag kanta mer bilder OM nu någon skulle vara sugen. Maila mig [email protected] om frågor och sånt

 

Shit vad jag är arg, ledsen och besviken. Det är verkligen inte min dag/vecka/månad. All ångest och stress bara hänger över mina taniga axlar som en fet jävla kossa. Blev blåst på 600 kr i veckan också av någon jävla alibaba på Tradera, och så står man där helt hjälplös med hakan i backen och inte fattar ett skit. Har ingen studentklänning och hundra miljoner saker att hinna med innan skolan är slut. Jag orkar verkligen inte. Det här med studentklänningen är ett sånt onödigt case of emergency, men samtidigt så viktigt för det är DEN ENDA GÅNGEN man tar studenten och har chansen att vara jätte fin och jätte bra och jätte allt. Så onödigt men ändå så viktigt. Fuck life hörrni, helt ärligt talat fan vad less jag är. Finns det en mening med det här? Ska jag vara naken på studenten? Eller ha mjukisbyxor eller vadå? So many questions, så få svar.. Nej men nä. Kan man få skita i det här nu eller, känner att det börjar bli dags att vända manken till.

Råkade precis spotta på min tröja.. Handtaget till min dörr är trasigt.. Känner mig lite som en rullad spagetti på din gaffell gafell gaffel. Jag har verkligen hållt mig de senaste dagarna för att skrika och hata här på bloggen, för ja. Jag är lättmanipulerad. En bra låt och jag mår bra igen, oftast. Det är nog det bästa med livet att man väljer exakt vad man ska ha för inställning till vad som händer. I stundens hetta kan det kännas, men det är lättmanipulerat efter ett tag. Vill man va arg ja då ska man dra åt fan va arg, är man ledsen JA GRÅT DÅ istället för att va ledsna över samma sak i tre år. Har så svårt att tänka mig att det känns bättre när folk lägger locket på. Bästa med dig är att du inte är densamma längre. När du är arg tar du tag i mig, och så är det vulkanutbrott, sen lägger sig askan och så börjar det gro igen. Helt perfekt. Just nu gillar jag livet som det är. Precis såhär. Ibland är jag ett nervvrak. Ibland blir jag är när folk tycker och tänker om mig, påperkar saker om hur folk ser ut och är. Onödigt men samtidigt jaja?

Så mycket blandade känslor, så mycket att göra, så lite tid. 33 skoldagar kvar, JAG ÄR VERKLIGEN INTE KLAR. Inte klar med läxor, inte klar med att gå klart skolan, inte klar med att säga hejdå till de jag aldrig mer kommer se förmodligen. Långt ifrån done med skolan. Här har ni en bild på min hund. Tyckte den såg mysig ut men har tänkte på så mycket den senaste tiden vad en bra bild egentligen är. Dock är den här i dålig upplösning också. What hej

 

 

 

 

 

Medans min andra hälft är på andra sidan jorden, utan hennes klippa att luta sig mot när de x-antal arga människor runt omkring mig hatin, med alla läxor, med en fittävling i helgen jag inte alls är redo för känner jag mig i allt detta kaos så jävla färdig. Färdig med allt. De lite drygt tre månaders slag i ansiktet är jag done med, klar med fortsättningen av avslutet. Jag är glad över att du lyckades vrida upp hettan så hårt att det brändes hela vägen ut i fingertopparna, tills jag såg rött och tills jag var tvungen att släppa lös Zeus vrede. Spyr på människor ibland alltså, hur en vuxen människa kan bete sig ibland gör mig mörkrädd. 
Nu säger jag inte att jag är bäst och jag gör krokben för mig själv allt för många gånger om dagen. Men jag är så himla glad över att jag är jag ibland, lite över det blå men jag mår bra, och det är ju det bästa i allt det här kaoset. Skål på er