Huvudet känns som en stor vattenfylld melon på toppen av en tunn pinne. Det var längesen jag kände mig såhär otaggad på livet. Visst att jag har mina stunder då jag sätter mig ner och skriver massa deprimerande saker, men det är ju bara små tillfällen i det hela stora. Trodde helt ärligt talat inte att jag kunde bli såhär nere på riktigt, jag som verkligen avskyr när människor är sådär ultradeprimerade och det står skrivet all over the place. Försöker förneka vad jag känner, vända mig om och inte bry mig. Men det går inte att bara lägga på locket och gå vidare. Thats the hard part. Om jag skulle få önska mig något så är det tid. Ni får en helt orelevant men tänkvärd bild också. Bara för att det är en sån dag.