23.30 28 oktober 2013 Varje steg framåt har ändå än så länge varit ett kliv bakåt. Jag vet inte om jag behöver dig eller om det är hjärnan som spegelvänder det. Det ända jag vet är att det gör ont, varje steg. Och med varje steg hälls en sjö av tårar. Om det är smärta, sorg eller kärlek vet jag inte än, jag vet bara att det gör ont. Det sprider sig som canser och klämmer åt vid närver kring mig, den jag är. Och jag vet inte vem jag är längre. Jag vill skratta, jag vill känna saker, tänka positivt och va glad. Men jag tappade det längs med vägen, och nu är allt som bortblåst. Allting känns tungt. Det är som att jag gav mitt hjärta till någon som åt upp det. Vände ut och in på mig. Det ända jag kräver är att den jag är med vill va med mig, inte för att vara snäll utan för att han har en känsla av att han måste. Känslan av tomhet när jag inte är där, känslan av att vara kär. Du är inte där längre. Och jag har sakta börkat ta mig ur den famn jag en gång låg i. Alla negativa ord är dominerande och de positiva är en lögn. Jag behöver en kram från någon som menar det.

 

-Med en stark betoning på sakta-. 

 

Såhär kan man också känna, och känna lite varje dag fram till man tar ett beslut som kommer förändra hela livssituationen till något helt annorlunda och läskigt, men kanske så mycket bättre. Jag förstår inte hur man kan låta sig själv må så dåligt. I'm back hörrni, efter några års svinglande. Lite besviken på alla kompisar som slutat blogga.. Det va lite som en kontakt på distans. Så därför känner jag att det är dags att låta mina fingrar smattra mot tanjentbordet igen, så att ni kan hålla koll på mig iallafall. Jag lever som sagt var. Jag får kramar av folk som menar det och bryter ibland mot mina normer och krav vid frukostbordet genom en macka istället för gröt. Jag älskar bregott, bästa jävla smöret man kan hitta på marknaden. Precis lika mycket som jag fortfarande älskar valar, och är lika sjukt bestämd på att ta mig till Tonga och all dess glory med det. Jag pendlar mellan Brother Ali och Jake Bugg när jag glider omkring i min puderrosa boomberjacka och känner mig mer lik Veronica Maggio. Min snygga granne Oskar har flyttat tillbaka. Och precis som i filmen The falls in our stars, så har jag fått lära mig att det är likabra att ta vara på det man har för man vet aldrig när livet tar vändning.

Bäst av allt, vad jag älskar mest av livet just nu är att jag har slutat gråta. Börjar jobbet om tre timmar gör jag också. Här har ni två utdrag från mitt liv, hoppas det sitter fint så hörs vi en annan dag, förmodligen fylld med skratt, kärlek eller tårar. Ha'de