Har alltid varit den som försöker vara allt jag inte är. Vill va sådär tjejig, hiphop, hipster, alltid helatiden varje dag. Byter om stup i kvarten för jag inte är nöjd, rensar ur garderoben, tänker att jag ska byta bana. Men det blir som kärringstop på en motorväg. Någonting som har hjälpt mig, och någonting som verkligen har fastnat i näthinnan är meningen: Jag är ingen. Ingen alls, och det gör mig till någon jag kan vara. Man behöver inte bevisa någonting för någon annan än sig själv, och jag tror att många som jag missar det. Vi tänker att vi vill se ut på ett speciellt sätt för att få uppmärksamhet på nått sätt från något håll, men om man är ingen spelar det ingen roll. Det låter så flummigt, men åh det är så rätt.

Idag är det fredag. Jag dog fredagsdagen med huvudvärk och halsont, också ilska över mitt klädförråd innehåller numera fem olika plagg som jag skiftar med varje dag. I-lands paniken. Längtar till London, ska fylla min garderob med fina färgglada "jag är ingen" saker. Fick aldrig ångest föreut av sånhär skolk, men shit det är jobbigt. Idag ska jag prova göra sushi, vi får se hur det går.

Får inte ett skit gjort på helgerna. Sitter mest och tänker på skitsaker som kommer upp i diskution. Som att varför döpte min storebror våran katt till Jasmin? Eller varför sålde jag varenda jävla sko jävel i somras? "Yolo" Nej fuck det där. Jätte konstigt. En annan grej jag tycker är konstigt är när folk ska berätta för mig vem jag är, och vad jag gör för rätt och fel. Jag ska berätta för er, skillnaden på att förändras och sluta give a fuck.

 

Pizzan smälter inte sådär skönt i munnen längre, skitsnack går lika fort in som ut, negativitet är ingen efterfrågan längre. Det jag inte vill gör jag inte, och de jag inte vill umgås med, umgås jag inte med. Det som hade färg föreut har bara blivit mer färggrant någon annanstans. Jag har inte förändrasts, bara ändrat vinkel till vardagen.

Jag har insett och börjat förstå att minnen handlar om tillfälligheter och i mitt fall, dumma val. Jag har för öppen käft när det kommer till problem och magkänslor. Mycket för stunden dras jag till. Hej bloggen.Mina känslor har stigit från tårna till ögonvrårna, och gråter det gör jag, bollar med några kärleksförklaringar i stundens hetta, men hjärnan står fortfarande otillfredsställd. Brukar ofta prata om hur lätt det kommer vara att berätta som det är, men fan hörrni. Det är det inte. Den här veckan har varit svår med andra ord. Har varit för mycket i mina tankar, och vaknat efter ett tag. Insett att jag glömt lite vem jag var. Kollar på bilder och tänker på minnen från ettan, fan vad jag var stark. Och två år senare känns det ju som att man borde vara mer på benen, men det blev inte så. 
Mina fingrar springer över tanjentbordet varje gång vattnet i bägaren håller på att rinna över, och ibland när gråten sitter i halsen. Oftast pratar man om när saker känns jobbigt och man vill bryta sig ut ur gamla rutiner. För det är intressant, vi gillar drama och hemska saker för att vi själva ska må bättre. Oftast, vad jag tror och har fått för mig. Jag pratar sällan om glada problem, och hjärtat, hjärnan, magen drar oftast iväg på öppet fält där jag egentligen inte borde vara.
Även om jag nu pratar till tom publik tror jag att många har fått känslan av att jag är en destruktiv, autistisk, vilsen, förmodligen ledsen tjej när de läser mina texter här på bloggen, säkert på twitter också. Men jag är äventyrslysten och gillar svåra situationer. Platta raka ny asfalterade vägar låter lätt men är svårt. Jag börjar alltid med slutet och jobbar mig framåt baklänges eller nåt. Vad nu det ska betyda. Hoppas ni går i fred och har kul. På onsdag kommer jag dansa och välja rätt. Hoppas jag.