Jag vet inte rikitgt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva, jag vet bara att jag måste skriva. Den här julen har väl varit mer dramatisk än fridfull. Det har gått fem dagar nu sen min sol sprängdes. Det tar 6 minuter för ljuset att nå jorden, och jag tror att dom 6 minutrerna har börjat nå mig nu. Försöker förstå vad det är som har hänt och inse att någonting som stått mig så nära har satt punkt för det viktigaste som fanns för mig. Det var väl tydligen inte så viktigt som jag kanske hoppades på.. Jag blundade när det gjorde ont och sa för mig själv att det var bra, men det var inte bra, det var inte bra för någon. Ville inte ha en sista kram eller bli omstoppad, vilket jag kanske nu kan tycka var väldigt dumt. Det vart så mycket på samma gång att jag ville inte inse vad som hade hänt. Jag skulle kunna skriva en bibel om det här 16 månaderna jag varit med om. Har aldrig varit så lycklig men samtidigt så sjukt ledsen och sårad. Jag ville det här så gärna att det steg oss över huvudet och det small. Och det är som att jag suttit bredvid en tickande bomb och har lock för öronen, det bara piper. Jag kommer väl tillbaka till verkligheten snart, men jag kan inte släppa det här nu, och för att kunna gå vidare måste man få vara ledsen. Det går inte att skynda på någonting. Tror fortfarande att jag snart kommer omfamnas i dina armar, höra dina andetag, känna din lukt. Även om jag vet att det inte kommer bli så, så måste jag få hoppas det. Jag kommer bli bra, vi kommer bli bra, hur det än blir och vart vi än kommer. Imorgon är dett år sen vi låg i sängen och kollade serier hela kvällen, snacka skit om allt mellan livet och julklappar. Vissa dagar är bara mer speciella än andra, även om det inte skiljer dem så mycket åt. Önskar bara att jag kunde få vara med om den dagen igen. Antar väl att meningen "all i want for christmas is you" sätter ton på morgondagen. Men det är en såndär julklapp som föräldrarna hoppar över på listan, kommer inte bli så hur mycket jag än vill det.
Undrar verkligen vilka det är som läser min misära blogg, god jul på er.

Pianot slår sådär hårt i mina öron, och ligger vilandes på mina ögonlock, under mina ögonlock, på mitt nybäddande täcke. Gör aldrig samma misstag två gånger, säger de. Det är ju lätt att säga till en klok människa, men hur blir det med oss andra då, som inte riktigt hänger med på alla noter. Vi som kanske behöver göra om det några gånger för att få det rätt tillslut. 
Att jag är här igen är bara ett uttjatat skämt som spelas på repeat.
Det är som att jag har allting framför mig men så fort jag sträcker mig ut efter det, slinker det ur mina händer, och man ramlar hårt ner på marken igen. Det är svårt att vara glad och finna lycka i allt man gör Blondinbella, och jag hoppas du också får känna sorg och rädsla ibland, annars missar du själva lyckan av att äntligen lyckas. Hoppas du också har motgångar.

Idag är en sån dag. Jag tänker inte dömma dig för att vara tråkig när du inte dricker den där kvällen på krogen, samtidigt som att jag inte kommer dömma dig när du super dig under bordet. Ibland gör det ont, och man sitter där ensam, hjälplös. Den respekten jag ger dig, hoppas jag att jag får av dig, för du kommer också förstå att jag har mina dagar precis som du. Så säg inte att jag är ett en ensamvarg med downsyndrom, för du har också varit där.

 

Det är inget fel på mig, jag är bara lite trasig. Längtar efter en tröst som lämnat mig för längesen nu, som jag faktiskt fick grepp om. Den där lyckan av att lyckas. Jag svär att den var där. Och nu när det jag en gång lyckades med är borta, det jag lyckades med och sen misslyckades med. Den sorgen. Det behovet.

 

Önskar jag kunde se mina problem i vitögat och bara säga throw me in the fire now come on. Nej, ska rulla lite till i mina snorkråkor och försöka förstå vad felet är.