Justeja.. Tjena.

Händerå? Mitt liv är lite kluvet, lite dubbelmoraliskt. Jag har ingenting att klaga på, har människor runt omkring mig som uppskattar det jag gör, går på världens bästa skola, bra familj, fina skor osv. Samtidigt som jag inte orkar göra någonting. Kakorna står på samma plats som för två veckor sen, läxorna är fortfarande oöppnade mail, jag har liksom ingen lust. Ingen lust alls. Skyller på att jag var tvungen att lyssna igenom Mumford and Sons nya platta hela natten igår.
Det enda som frestar mig är att sitta sköna kläder, med någon jag tycker om, i ett tomt hus, framför en bra film. 

Jag har kommit på att tvåan är inte jobbigt skolmessigt, utan bara en.. jobbig fas. Jag vill bara gå ut skolan, göra det jag vill göra, rikta min energi på saker jag tycker om, det är därför man är så lycklig på sommaren. För man gör exakt det man vill göra. Peace

Finns nog inget bättre än att komma hem och slita av sig jeansen, knäppa en kakburk, dricka några glas mjölk. Sätta på skön musik och bara redigera. Ha en fin fredag. Stay strong.

 

då jag helst går ut och fotar, gräver ner mig i skitvärda filosoferingar, gör en film, möblerar om, tar på mig schysta kläder, lyssnar på lugn musik, umgås med människor som får mitt hjärta att hoppa över slag. Låter inspirationen flöda. Men idag är en sån dag då jag sitter hemma, i pyamas. Omringad av papper, böcker och listor.
Im not good at this kinda stuff..

Lite drygt en vecka sen jag skrev här, och det är så stört att så mycket kan hända på så kort tid. Allting känns så impulsivt och känslorna går i vågor, upp och ner för varje timme som går, och varje liten handling som sker kan göra en sån stor förändring för en så lång tid. Satt och prata över en tre timmars lång pizza tillsammas med mina prinsar. Det är helt sjukt hur lika vi tjejer och killar ser på saker och ting, bara det att vi tjejer gör det så mycket mer komplicerat än vad det kanske är. Jag kom överens med mig själv att det där med att ge och ta, det funkar ju inte riktigt så i den här världen. 
Jag vill trampa mina egna fotspår, för mig själv, samtidigt som jag inte vill släppa. Ibland önskar jag att jag var normal, att jag hade en normal stil med normala värderingar kring livet. Men varje gång jag tar på mig den där jävla blusen och håller käften för allmänheten, ler och vinkar lite förstår jag faktiskt det fina i att vara en gnutta sinnes förlamad. Som ibland undrar jag varför folk pratar simsspråk med mig, och förväntar sig att jag ska förstå? Då vet jag faktiskt inte riktigt vem det är som är mest efterbliven i grund och båtten.
Förövrigt köper jag mig lycklig på dyra kläder som jag inte har råd med. Jag har svinkoppor och går i andra ring - fattar ingenting.