Det går varken att ta sig åt höger eller vänster, alla vägar är igenbommade och indnöade, och rakt fram är inget relevant alternativ. Det är som att man står still i en rinnande tid, allting rör på sig men här står jag och trampar i skiten i hopp om bättre tider. Magkänslan pekar åt ena hållet medans huvudet är påväg i motsatt riktning. Jag måste ha missat poängen helt, för jag förstår verkligen inte vitsen med att känna sig vilsen i sig själv, eller har jag bara helt tappat rytmen i humorn? "Det är vad man själv gör det till". Jo, men om man inte vet hur man ska göra det på något annat sätt då? Alternativen är för få och frågetecknet för stort för min tänke kapasitet. Helst av allt vill jag nog vara där jag befann mig för 24 timmar sen, med lugna favoriter i bakgrunden och ett leende som var svårt att lägga ifrån sig. Vet fortfarande inte ifall jag skaka av kylan eller nervositet, jag menar efter alla dessa år. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt, men det går liksom inte att jämföra. 40 minuter senare fanns det inget annat att tänka på och en sömnlös natt
Håkan sjunger mig till sömns i natt igen.