Har väl aldrig varit så tyst som jag varit de senaste tre dagarna. Det är inte min grej att prata i en grupp när de övervägande människorna är människor som jag inte känner, alls. Stört obekvämt. Och då slukar tystnaden mig. Efter att jag hade tjurat allt för länge i ett hörn överlämnade jag mina vänner till ödet och drog vidare. Somnade lite halvt på bussen och klev av mitt i skogen, måste erkänna att jag var en aning nervös, men det jämnades ut i sanden när jag möttes av tre välbekanta ansikten. Landade med bilen i ett hus där jag aldrig trodde att jag skulle få sätta min fot. Var så stört nöjd över att vara där, trotts att jag var tyst som en mus. Fick höra att jag var en annorlunda 95a som var mogen för min ålder. Well, tog emot det och lät det smälta in skönt i magen. Det märks att Robin inte känner mig sådär as bra, men det är bara att tacka och bocka antar jag. Satt och lyssnade på historier fram till fem på morgonen tills det var dags att släpa mig hem till grabbens hem. Sov, åt, träffade föräldrar. Skämdes lite. Skämdes lite till. Åkte hem. Cyklade vidare till Märta. Kollade på film. Somna. Hemma. Vet inte riktigt vart jag ska stå. Vet inte riktigt hur jag ska gå. Jag som var så säker för en stund sen. Behöver mina boys. De är så kloka i det okloka på något sätt.