Pianot slår sådär hårt i mina öron, och ligger vilandes på mina ögonlock, under mina ögonlock, på mitt nybäddande täcke. Gör aldrig samma misstag två gånger, säger de. Det är ju lätt att säga till en klok människa, men hur blir det med oss andra då, som inte riktigt hänger med på alla noter. Vi som kanske behöver göra om det några gånger för att få det rätt tillslut. 
Att jag är här igen är bara ett uttjatat skämt som spelas på repeat.
Det är som att jag har allting framför mig men så fort jag sträcker mig ut efter det, slinker det ur mina händer, och man ramlar hårt ner på marken igen. Det är svårt att vara glad och finna lycka i allt man gör Blondinbella, och jag hoppas du också får känna sorg och rädsla ibland, annars missar du själva lyckan av att äntligen lyckas. Hoppas du också har motgångar.

Idag är en sån dag. Jag tänker inte dömma dig för att vara tråkig när du inte dricker den där kvällen på krogen, samtidigt som att jag inte kommer dömma dig när du super dig under bordet. Ibland gör det ont, och man sitter där ensam, hjälplös. Den respekten jag ger dig, hoppas jag att jag får av dig, för du kommer också förstå att jag har mina dagar precis som du. Så säg inte att jag är ett en ensamvarg med downsyndrom, för du har också varit där.

 

Det är inget fel på mig, jag är bara lite trasig. Längtar efter en tröst som lämnat mig för längesen nu, som jag faktiskt fick grepp om. Den där lyckan av att lyckas. Jag svär att den var där. Och nu när det jag en gång lyckades med är borta, det jag lyckades med och sen misslyckades med. Den sorgen. Det behovet.

 

Önskar jag kunde se mina problem i vitögat och bara säga throw me in the fire now come on. Nej, ska rulla lite till i mina snorkråkor och försöka förstå vad felet är.