Destination: Okänd.

Fysiskt tillstånd: Rumpan kvider

Psykiskt: Instabilt.

 

Allt jag gör, allt jag säger, allt jag skriver blir bara fel. Ibland kanske det är bäst att bara låta tysnaden säga sitt, även om jag inte kan låta bli. Det gör ju så ont att bara knipa ihop munjiporna och bara vänta. Väntaväntavänta. Dagarna har varit långa, och every teardrop has been a waterfall för kung och fosterland. Idag har varit måttlig. Blivit arg när mamma frågat hur jag mått, och bett alla att bara sluta att gefan i mig. Rimligt. Rimligt är att fortfarande må -bete sig i parantes- förfärligt illa över en sketen handling, som skedde omedvetet men medvetet i det undermedvetna. Det va faktiskt så simpelt och ändå jätte krongligt som det låter, för jag kommer aldrig kunna acceptera det jag gjorde samtidigt som jag inte kan skylla ifrån mig på någon annan.

04.03 några tårar lossnade ändå och gled ner längs med kinden, hakan darrar sådär som den alltid gör. Snoret rinner. Fan. Inte idag igen. Här är jag, sex timmar ifrån mitt liv. Ligger i en sketen liten fjantig säng, med en fjantlig lampa som lyser så fjantigt att jag knappt ser vad jag själv gör. Allt. Jag repiterar, Allt just nu är så stört värdelöst. Att det ska vara så jävla lätt att göra så fel. Med andra ord, så är jag jubelidioten som ber om en andra chans.