Jag har insett och börjat förstå att minnen handlar om tillfälligheter och i mitt fall, dumma val. Jag har för öppen käft när det kommer till problem och magkänslor. Mycket för stunden dras jag till. Hej bloggen.Mina känslor har stigit från tårna till ögonvrårna, och gråter det gör jag, bollar med några kärleksförklaringar i stundens hetta, men hjärnan står fortfarande otillfredsställd. Brukar ofta prata om hur lätt det kommer vara att berätta som det är, men fan hörrni. Det är det inte. Den här veckan har varit svår med andra ord. Har varit för mycket i mina tankar, och vaknat efter ett tag. Insett att jag glömt lite vem jag var. Kollar på bilder och tänker på minnen från ettan, fan vad jag var stark. Och två år senare känns det ju som att man borde vara mer på benen, men det blev inte så. 
Mina fingrar springer över tanjentbordet varje gång vattnet i bägaren håller på att rinna över, och ibland när gråten sitter i halsen. Oftast pratar man om när saker känns jobbigt och man vill bryta sig ut ur gamla rutiner. För det är intressant, vi gillar drama och hemska saker för att vi själva ska må bättre. Oftast, vad jag tror och har fått för mig. Jag pratar sällan om glada problem, och hjärtat, hjärnan, magen drar oftast iväg på öppet fält där jag egentligen inte borde vara.
Även om jag nu pratar till tom publik tror jag att många har fått känslan av att jag är en destruktiv, autistisk, vilsen, förmodligen ledsen tjej när de läser mina texter här på bloggen, säkert på twitter också. Men jag är äventyrslysten och gillar svåra situationer. Platta raka ny asfalterade vägar låter lätt men är svårt. Jag börjar alltid med slutet och jobbar mig framåt baklänges eller nåt. Vad nu det ska betyda. Hoppas ni går i fred och har kul. På onsdag kommer jag dansa och välja rätt. Hoppas jag.