Här sitter jag och pillar mig i näsan och kollar på alla tunga slutupgifter jag egentligen borde ta tag i. Fan alltså.. önskar jag kunde säga att jag är pluggskadad, och inte bara allmänt tonårslat. Jag åstakommer inte mycket om dagarna längre, jag sitter mest här och drömmer mig bort bland text, ljud och bild. Någon har satt snurr på min jordglob med flytt, uppbrytningar och ett jävla helvete i gymnastiken. Hela mitt liv snurrar som en full sommarnatt och snart bränner pizzan ner i backen. Alla broar är brända och ändå sitter jag här, glad? Det är ett jävla liv överallt, men ändå sitter jag här i min bubbla, glad? Glad? För ett halvår sen skulle jag förmodligen hulka upp min nygräddade deg med pga alla tårar som sprungit längsmed kinderna. Skönt att man faktiskt kan borsta bort gammalt damm, le och vinka lite. Det knutna skärpet som satt så hårt att man inte kunde släppa in något annat har lättat på trycket, spräckts och nu kan jag äntligen andas igen. Vad va det som va så svårt egentligen?
Jag bryr mig inte ett jävla skit om skit, och det hjälper mig varje dag, varje timme, varje minut, varje god damn sekund i det här vilsna livet. Det finns inte tid för idioiter och inte heller energi till att lägga en tanke på dendemde. Det finns 9 miljoner människor i Sverige, en liten del av alla de miljarder på jorden. Så skärp dig, släpp det, det kommer ljusare dagar. Nu säger jag nog emot mina handlingar tre gånger om, men jag utstrålar hellre en person jag vill vara och strävar mot, istället för att acceptera att jag fastnar i skiten om och om igen.