Jag gråter samtidigt som jag skrattar. Kraftvågen av solen som sprängdes, kraftvågen av sorg, smärta och ånger har äntligen lagt sig. Vinden har slutat blåsa och molnen har börjat avta. Knoppar på träden har börjat gro och man kan äntligen se en ny start på livet. Tårarna rinner men mitt leende sitter fortfarande kvar. Jag tror att det är få människor som förstår hur det är att vara heartbroken på riktigt. Jag säger inte att jag är ensam om det, men alla har sina olika historier och det är svårt att förstå vad den ena går igenom, för man har inte gjort det själv och kan inte resonera kring det, även om man har fått sitt hjärta klyvet i två ändå.

 

Det är exakt en månad sen de 6 minutrarna nådde mig, och jag kan inget annat än att säga att fan vad bra jag är som har hanterat det här. Fan vad bra du är Jossan. Det finns alltså ett liv på andra sidan med blommor och blad, skratt och glädje. Egentligen skulle jag vilja samla alla människor som finns runt omkring mig hela tiden, varje dag, och ha ett tack-tal, tack för alla fina ord, alla diskussioner, alla bråk. Tack för att just ni finns där runt omkring mig. Tysta som högljuda. Tack för att ni ger mig det perspektiv på livet jag har idag. Alla har sina historier, alla har något på nacken och en egen åsikt pga en egen händelse eller upplevelse. Det är viktigt att vi kommer ihåg det tillsammans, att inte dömma boken efter dess omslag och kasta den i papperskorgen. Läs några sidor, förstå handlingen och fördjupa dig i historiens gång. Men man ska inte ta sig själv för hårt. Alla dömmer efter första intrycket, men du kan tänka två gånger innan du öppnar käften för världen. Tack för mig.