Medans jag rullar lite ostabilt letar jag mig tillbaka till Håkans gamla balader, och till några tidigare minnen, motto, liv. Saknaden av en vän eller två skaver lite ibland och man undrar hur något som var så självklart nu kan vara så långt bortom våra räckhåll. Samtidigt som jag fäller några glädjetårar för alla jag har runt omkring mig, fäller några tårar för alla personligheter jag ska behöva lämna, avsluta ett kapitel och göra nutid till minnen. Idag är det en månad minus två dagar jag tar studenten, och inser detta. Sorligt att jag spatserat samma korridorer i närmare tre år, och förstår inte det här förens nu. Pre-gråter inför den här dommedagen samtidigt som jag tänker på mösspåtagningen och karioke tillskottet. Tog ca tio bilder efter mösspåtagnings-lunchen. Resluterade i dålig fokus på det flesta, men endast leende läppar och skrattande ögon. Några av alla fina finner ni här nedan. Those people, så mycket kärlek.