Jag gråter samtidigt som jag skrattar. Kraftvågen av solen som sprängdes, kraftvågen av sorg, smärta och ånger har äntligen lagt sig. Vinden har slutat blåsa och molnen har börjat avta. Knoppar på träden har börjat gro och man kan äntligen se en ny start på livet. Tårarna rinner men mitt leende sitter fortfarande kvar. Jag tror att det är få människor som förstår hur det är att vara heartbroken på riktigt. Jag säger inte att jag är ensam om det, men alla har sina olika historier och det är svårt att förstå vad den ena går igenom, för man har inte gjort det själv och kan inte resonera kring det, även om man har fått sitt hjärta klyvet i två ändå.

 

Det är exakt en månad sen de 6 minutrarna nådde mig, och jag kan inget annat än att säga att fan vad bra jag är som har hanterat det här. Fan vad bra du är Jossan. Det finns alltså ett liv på andra sidan med blommor och blad, skratt och glädje. Egentligen skulle jag vilja samla alla människor som finns runt omkring mig hela tiden, varje dag, och ha ett tack-tal, tack för alla fina ord, alla diskussioner, alla bråk. Tack för att just ni finns där runt omkring mig. Tysta som högljuda. Tack för att ni ger mig det perspektiv på livet jag har idag. Alla har sina historier, alla har något på nacken och en egen åsikt pga en egen händelse eller upplevelse. Det är viktigt att vi kommer ihåg det tillsammans, att inte dömma boken efter dess omslag och kasta den i papperskorgen. Läs några sidor, förstå handlingen och fördjupa dig i historiens gång. Men man ska inte ta sig själv för hårt. Alla dömmer efter första intrycket, men du kan tänka två gånger innan du öppnar käften för världen. Tack för mig.

Vart ska jag börja. Kära bloggen, mitt tanjentmecka. Förrgår var som ett reunion av minnen. Alla vänner samlade, och vi håvade in det nya året av ren kärlek. 2013 var en förvirrande tid som jag ser fram emot att läman mig bakom. Jag visste inte riktigt vart jag skulle stå, hur jag skulle bete mig, vad som var rätt och fel osv. Jag är en tankspridd människa, och har fått lära mig att det inte är värt att vara det. Fan softa ner, se vad som händer, lev, och njut av en ny fräsch start.

2014, har 365 sidor att fylla av ärfarenheter och glädje. Är så trött på att vara nere på båtten och skrota. Ska åka snowboard tills jag kräks, skaffa ett jobb, plugga tills jag får skavsår på fingertopparna, träna tills jag gråter, utmana mitt sinne för nya platser, och, vad jag skulle säga, världens bästa livsstil, softa ner. Ingen behöver säga vad som är rätt och fel, ingen ska behöva göra min osäker eller ensam. Expect nothing, appreciate everything. Hörs!

Jag vet inte rikitgt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva, jag vet bara att jag måste skriva. Den här julen har väl varit mer dramatisk än fridfull. Det har gått fem dagar nu sen min sol sprängdes. Det tar 6 minuter för ljuset att nå jorden, och jag tror att dom 6 minutrerna har börjat nå mig nu. Försöker förstå vad det är som har hänt och inse att någonting som stått mig så nära har satt punkt för det viktigaste som fanns för mig. Det var väl tydligen inte så viktigt som jag kanske hoppades på.. Jag blundade när det gjorde ont och sa för mig själv att det var bra, men det var inte bra, det var inte bra för någon. Ville inte ha en sista kram eller bli omstoppad, vilket jag kanske nu kan tycka var väldigt dumt. Det vart så mycket på samma gång att jag ville inte inse vad som hade hänt. Jag skulle kunna skriva en bibel om det här 16 månaderna jag varit med om. Har aldrig varit så lycklig men samtidigt så sjukt ledsen och sårad. Jag ville det här så gärna att det steg oss över huvudet och det small. Och det är som att jag suttit bredvid en tickande bomb och har lock för öronen, det bara piper. Jag kommer väl tillbaka till verkligheten snart, men jag kan inte släppa det här nu, och för att kunna gå vidare måste man få vara ledsen. Det går inte att skynda på någonting. Tror fortfarande att jag snart kommer omfamnas i dina armar, höra dina andetag, känna din lukt. Även om jag vet att det inte kommer bli så, så måste jag få hoppas det. Jag kommer bli bra, vi kommer bli bra, hur det än blir och vart vi än kommer. Imorgon är dett år sen vi låg i sängen och kollade serier hela kvällen, snacka skit om allt mellan livet och julklappar. Vissa dagar är bara mer speciella än andra, även om det inte skiljer dem så mycket åt. Önskar bara att jag kunde få vara med om den dagen igen. Antar väl att meningen "all i want for christmas is you" sätter ton på morgondagen. Men det är en såndär julklapp som föräldrarna hoppar över på listan, kommer inte bli så hur mycket jag än vill det.
Undrar verkligen vilka det är som läser min misära blogg, god jul på er.

Pianot slår sådär hårt i mina öron, och ligger vilandes på mina ögonlock, under mina ögonlock, på mitt nybäddande täcke. Gör aldrig samma misstag två gånger, säger de. Det är ju lätt att säga till en klok människa, men hur blir det med oss andra då, som inte riktigt hänger med på alla noter. Vi som kanske behöver göra om det några gånger för att få det rätt tillslut. 
Att jag är här igen är bara ett uttjatat skämt som spelas på repeat.
Det är som att jag har allting framför mig men så fort jag sträcker mig ut efter det, slinker det ur mina händer, och man ramlar hårt ner på marken igen. Det är svårt att vara glad och finna lycka i allt man gör Blondinbella, och jag hoppas du också får känna sorg och rädsla ibland, annars missar du själva lyckan av att äntligen lyckas. Hoppas du också har motgångar.

Idag är en sån dag. Jag tänker inte dömma dig för att vara tråkig när du inte dricker den där kvällen på krogen, samtidigt som att jag inte kommer dömma dig när du super dig under bordet. Ibland gör det ont, och man sitter där ensam, hjälplös. Den respekten jag ger dig, hoppas jag att jag får av dig, för du kommer också förstå att jag har mina dagar precis som du. Så säg inte att jag är ett en ensamvarg med downsyndrom, för du har också varit där.

 

Det är inget fel på mig, jag är bara lite trasig. Längtar efter en tröst som lämnat mig för längesen nu, som jag faktiskt fick grepp om. Den där lyckan av att lyckas. Jag svär att den var där. Och nu när det jag en gång lyckades med är borta, det jag lyckades med och sen misslyckades med. Den sorgen. Det behovet.

 

Önskar jag kunde se mina problem i vitögat och bara säga throw me in the fire now come on. Nej, ska rulla lite till i mina snorkråkor och försöka förstå vad felet är.

Ska alltså upp halv fyra imorgon. Om fyra timmar isch, är det ens värt att sova nu? Som vanligt ska jag vara en grinolle och få reseångest, bli arg och ledsen. Hur jävla svårt är det egentligen att bara le och vara glad inför att åka utomlands? Blir dock min fjärde resa det här året, känner mig ju lagom bortskämd ändå. Island med klassen, Paris med laget, Grekland med Märta och Marcus och nu London med la familia. Lol soft ändå. Hoppas på att ha lite material till min timelaps osv när jag kommer hem, det är det stora målet efter att shoppa. Wehå herrå

Ni vet när man förväntar sig något och resultatet blir helt annorlunda? Lite så känner jag från i fredags när jag försökte mig på att fota stjärnorna. Herregud vilken besvikelse, och vad svårt det var. Så ta dessa med lite nypa salt, trotts allt förstagången. 

Shit vad dött det senaste inlägget blev, kände att jag måste korreskera lite här.
Efter en sjukt jobbig start in i trean känns det som att jag äntligen börjar komma igång igen. Jag har tackat för mig efter alla besök hos doktorn, börjat PLUGGA, förstår ni eller? Jag, plugga? God ofattbart. Intresset för foto har blivit bara roligare och roligare. Lyckades checka av ett jobb i fredags med en kul kille, i veckan är det party och nästa vecka åker jag till London och sen är det höstlov FÖRSTÅR NI NU VARFÖR JAG ÄR GLAD ELLER. Bra tack hej. Här kommer även snyggEllen efter ett litet fotosesh i fredags.

 

 

Har alltid varit den som försöker vara allt jag inte är. Vill va sådär tjejig, hiphop, hipster, alltid helatiden varje dag. Byter om stup i kvarten för jag inte är nöjd, rensar ur garderoben, tänker att jag ska byta bana. Men det blir som kärringstop på en motorväg. Någonting som har hjälpt mig, och någonting som verkligen har fastnat i näthinnan är meningen: Jag är ingen. Ingen alls, och det gör mig till någon jag kan vara. Man behöver inte bevisa någonting för någon annan än sig själv, och jag tror att många som jag missar det. Vi tänker att vi vill se ut på ett speciellt sätt för att få uppmärksamhet på nått sätt från något håll, men om man är ingen spelar det ingen roll. Det låter så flummigt, men åh det är så rätt.

Idag är det fredag. Jag dog fredagsdagen med huvudvärk och halsont, också ilska över mitt klädförråd innehåller numera fem olika plagg som jag skiftar med varje dag. I-lands paniken. Längtar till London, ska fylla min garderob med fina färgglada "jag är ingen" saker. Fick aldrig ångest föreut av sånhär skolk, men shit det är jobbigt. Idag ska jag prova göra sushi, vi får se hur det går.

Får inte ett skit gjort på helgerna. Sitter mest och tänker på skitsaker som kommer upp i diskution. Som att varför döpte min storebror våran katt till Jasmin? Eller varför sålde jag varenda jävla sko jävel i somras? "Yolo" Nej fuck det där. Jätte konstigt. En annan grej jag tycker är konstigt är när folk ska berätta för mig vem jag är, och vad jag gör för rätt och fel. Jag ska berätta för er, skillnaden på att förändras och sluta give a fuck.

 

Pizzan smälter inte sådär skönt i munnen längre, skitsnack går lika fort in som ut, negativitet är ingen efterfrågan längre. Det jag inte vill gör jag inte, och de jag inte vill umgås med, umgås jag inte med. Det som hade färg föreut har bara blivit mer färggrant någon annanstans. Jag har inte förändrasts, bara ändrat vinkel till vardagen.

Jag har insett och börjat förstå att minnen handlar om tillfälligheter och i mitt fall, dumma val. Jag har för öppen käft när det kommer till problem och magkänslor. Mycket för stunden dras jag till. Hej bloggen.Mina känslor har stigit från tårna till ögonvrårna, och gråter det gör jag, bollar med några kärleksförklaringar i stundens hetta, men hjärnan står fortfarande otillfredsställd. Brukar ofta prata om hur lätt det kommer vara att berätta som det är, men fan hörrni. Det är det inte. Den här veckan har varit svår med andra ord. Har varit för mycket i mina tankar, och vaknat efter ett tag. Insett att jag glömt lite vem jag var. Kollar på bilder och tänker på minnen från ettan, fan vad jag var stark. Och två år senare känns det ju som att man borde vara mer på benen, men det blev inte så. 
Mina fingrar springer över tanjentbordet varje gång vattnet i bägaren håller på att rinna över, och ibland när gråten sitter i halsen. Oftast pratar man om när saker känns jobbigt och man vill bryta sig ut ur gamla rutiner. För det är intressant, vi gillar drama och hemska saker för att vi själva ska må bättre. Oftast, vad jag tror och har fått för mig. Jag pratar sällan om glada problem, och hjärtat, hjärnan, magen drar oftast iväg på öppet fält där jag egentligen inte borde vara.
Även om jag nu pratar till tom publik tror jag att många har fått känslan av att jag är en destruktiv, autistisk, vilsen, förmodligen ledsen tjej när de läser mina texter här på bloggen, säkert på twitter också. Men jag är äventyrslysten och gillar svåra situationer. Platta raka ny asfalterade vägar låter lätt men är svårt. Jag börjar alltid med slutet och jobbar mig framåt baklänges eller nåt. Vad nu det ska betyda. Hoppas ni går i fred och har kul. På onsdag kommer jag dansa och välja rätt. Hoppas jag.

Även om det inte är så många som kikar in här längre, så vill jag bara meddela er om att jag nu säljer mina skatter på tradera. Klicka HÄR för att komma till mina skor.

På tok för längesen jag tog mig tid för att skriva några rader. Lever för tillfället ensam hemma, äter chips och går ut med hunden. Knäpper lite bilder på människor från här och där, försöker njuta av livets möjligheter så länge de varar innan det blir fel. Inga planer eller förväntningar på vad som kommer framför mig. Mitt liv är som vanligt lite av och till, upp och ner, snurrigt. Det vanliga ni vet. Här är några bilder från Grekland. Har nog aldrig känt mig så fri, men samtidigt så instängd. Soluppgångar och nedgångar, långa nätter och korta dagar. 

Det är för många tomma blad mellan mig och hjärnkontoret. för få celler villiga att sammarbeta, ett hjärta i två samtidigt som fåglarna sjunger och knopparna krigar. jag är bara en fis i rymden ändå är problemen så stora. skrev jag för 24 hash timmar sedan. mina njurar vill inte vara med längre, missade Redline på grönan och plugghögen.. ja ni vet. Jag har börjat tappa hoppet om de som ger upp när man börjar nå toppen. Vill bara springa ifrån all oro och skit som ligger och trycker. saknar lite hur jag såg ut för ett år sen och vet inte riktigt hur jag ska kunna ta upp kontakten med den gamla relationen. Är som i en svaka mellan jorden och atmosfären, allt är så långt bort.

 

–x antal dagar sedan-

 

Hm. Med Annas poetiska ord i huvudet, "Hm. Ja han är ju alltid med mig, i mitt hjärta." så snorar jag av min blöta näsa, svabbar upp efter mig och hoppas på att det blir en nästa gång med Labababa och alla andra gosgossar. Gick lös på såpbubblor idag också, det är varmt, jag är praktiskt taget frisk och skolan är i nedräkning. Hörs när jag inte är en bitterfitta, och nere på jorden hej.

 

Under en mindre emellertid sjunger min skrivkramp på svaga toner. Mina tankar är inte lika kringelikrokiga längre, mer höger, vänster, raktfram. Tycker det har börjat bli lite små jobbigt att göra det svårare än vad saker och ting är, vilket jag kanske fann mig som "kul", back in the arkiv. Kanske hände någonting där på min 18'de födelsedag trotts allt. Well, ikväll är det TTT, drar mig lite mellan att bara sitta hemma och käka godis istället för att slösa pengar på något jag förmodligen kommer tycka är för taskigt imorgon. (Som 17 skulle jag va as pisst på att alla andra skulle ut, fälla en tår kanske). Vad får jag göra? Köpa cigg åt mina klasskompisar, ta en öl på krogen och köpa kläder från internet. Rita en liten tatuering kanske. So...? Önskar att jag hade tatuerat mig när jag va 17, hoppat in på TTT istället. Mycket busigare, mycket roligare. 

Aa juste min kamera vill inte sätta sin fina fokus längre, och har använt mig av skolans typ Firebolt kvast 2000, fast ah, kamera då. 

 

 

 

Ohgod, jag har helt klart ramlat och slagit i något vasst. Vad gör jag, varför sitter jag här, varför för första gången sedan år får jag inte röra mig från mitt egna hus. Undrar faktiskt. Framsteg eller ej, här sitter jag ensam i min säng. Riksnykter. Vardagstänker. 8 dagar kvar tills jag är vuxen på papper. Plutten, lillen, dvärgen - dessa ord mina vänner, de kommer som en fin payback till alla mina jätte-vänner. Jävla p-12or säger jag bara som måste ha falskt legg och grejer, pff.. Orutti.

Nu ska jag baka och umgås med en man som står själen väldigt nära. Fredag i all sin ära. Målar mina vita papper färgglada och anser att mina klassvänner är de bästa vännerna. Kärleksförklarar mina vänner Calle och Ellen.